Rewind&Play

Annan svensk titel: Yeah Yeah Yeah!
Skådespelare: John Lennon, Paul McCartney, George Harrison, Ringo Starr, Wilfrid Brambell, Norman Rossington, John Junkin m.fl.
Regissör: Richard Lester
År: 1964
Vinster: 2 Oscarsnomineringar (best music och best writing, story and screenplay). 2 andra vinster och 4 nomineringar. 

De fyra Beatlarna ska göra en spelning. På tåget dit så är det en femte person med, nämligen Pauls farfar. Gubben är lömsk och gör folk ovänner men han är ju mycket... ren.

Beatlarnas managers Norm och Shake har stora problem att hålla dem i ett rum och får jämt och ständigt leta rätt på dem. Norm säger vid ett tillfälle;

Norm: This is a battle of nerves between John and me.
Shake: John hasn't got any.
Norm: Any what?
Shake: Nerves.
Norm: That's the trouble. I've toyed with the idea of a ball and chain, but he'd probably just rattle them at me, and in public, too. Sometimes I think he enjoys seeing me suffer.

För att göra sakerna värre, så är Ringo borta och spelningen börjar närsomhelst...

---

 

The Beatles har konstig humor. Det var det första som slog mig. Hela filmen är lite konstig och random men det är ingenting jämfört med deras film Help! och Magical Mystery Tour ska vara den knasigaste av dem alla. Men det gör ingenting för jag älskar varje sekund. Det var roligt att se dem i roller (även fast de spelade sig själva) och inte bara i musiksammanhang.

Det är ganska enkel handling, om det ens är någon, och såklart så är deras låtar från albumet med. Vilket gör den extra bra. Det finns också delar av filmen som är helt sanna, som alla skrikande ungdomar som bokstavligt talat jagar dem.

Ringo är den som får ta mest skämt, mest för hans stora näsa och han får nästan en lite större roll. Inte huvuroll men han får mer tid på vita duken kan man säga

Alla fyra är helt underbara, även Norm, Shake och Pauls farfar (inte hans riktiga farfar då såklart).

Man behöver inte vara Beatles-fan för att se den, men man kommer definitvit bli det efter man har sett den. Musiken, humorn och inte minst deras härliga Liverpool dialekt gör filmen oemotståndlig.







Postat av: Kajsa

Skådespelare: Nicole Kidman, Ewan McGregor, John Leguizamo, Jim Broadbent och Richard Roxburgh
Regi: Baz Luhrmann
år: 2001
Vunnit: 68 gånger (varav 2 Oscars) och 82 nomineringar

Moulin Rouge, Paris år 1900. Poeten Christian reser från London till Paris och hamnar mitt i den bohemiska revolutionen. Han bekantar sig med ett gäng skådespelare som söker en författare till deras pjäs. De vill sätta upp pjäsen inne på nattklubben/bordellen Moulin Rouge men för att göra det måste de få med nattklubbens stjärna Satine i pjäsen och i sin tur övertyga Zidler, som äger klubben.

Christian blir förälskad i den vackra kurtisanen Satine, men hon är bortlovad till den rika hertigen ("The Duke"). Eftersom han är en stor investerare och vill ha ensamrätt på Satine måste de dölja sin kärlek, vilket inte alltid är så lätt.    

---

Jag fullkomligt älskar Moulin Rouge. Det är en film jag kan se om och om igen. Den är fartfylld och färgglad. Rolig och sorgsen. Hat och kärlek. Luhrmann har även blandat in lite nyare tappningar på olika låtar som bara det gör filmen mycket sevärd. Som "Your Song" som Elton John skrev i orginal. Eller  "Come What May" som är den enda låten som är i orginal (låten var egentligen för Luhrmann's Romeo+Juliet men den var aldrig med). Även kärlekshistorien är som de flesta andra på pappret, två som älskar varandra men inte kan få varandra, så känns den ändå väldigt annorlunda. En film som borde ses av alla, även de som inte gillar musikaler - för den är mer än en musikal. Ett mästerverk helt enkelt.

Lite intressant att veta kanske är att Catherine Zeta-Jones och Heath Ledger var tänkt att spela huvudrollerna. Och även att Nicole Kidman brutit två revben och skadat knät när de övade på danserna, så många av scenerna i filmen är filmade från bröstet och uppåt just för att hon satt i rullstol. Eller visste du att de spelade in hela filmen i Fox Studios i Australien?



Postat av Emma

"Musikalfilm, en typ av film där sång och musik ingår, vid sidan av konventionell dialog.

Filmmusikalens stora fördel framför scenmusikalen är möjligheten fånga dans och rörelse kinematografiskt, och därmed förstärka det visuella intrycket. Dess nackdel dels är att musikalens dramaturgiska uppbyggnad (med ett fåtal långa scener, oftast en per sång) ofta krockar med den klassiska filmuppbyggnaden (med flera korta sekvenser), dels att filmens visuella realism gör att de sångnumren kan uppfattas som särskilt overkliga eller stiliserade. Många musikalfilmer har emellertid vunnit stor framgång som adaptioner av framgångsrika scenproduktioner, t.e.x Oklahoma (1955) och Sound of Music (1965), medan andra har skrivits direkt för filmen. Det finns även exempel på musikalfilmer som senare har kommit att bli framgångsrika även på scenen, ex. Singin' in the Rain (1952) och Flickorna i Rochefort (1967)."


Källa: wikipedia